Succé eller katastrof - skillnaden är hårfin

Måndagens spinningpass på SATS Landala med Martina som inhoppare på Moas 75:a hade alla förutsättningar för att bli ett riktigt kanonpass. Dels var jag ordentligt utvilad, dels körde Martina samma grymma pass som hennes vanliga 55:a men förlängd 20 minuter. Det fanns förutsättningar för att bli ett riktigt, riktigt bra pass.

På andra blockets avslutande del, dvs runt halvägs in i passet, var deltagarna ordentligt peppade, jag själv inte minst. Jag gav fullständigt järnet samtidigt som jag jagade på Tuve på cykeln bredvid och på sista stående spurten utbyttes succén mot rena katastrofen. Det small till ordentligt i skallen och huvudvärken var ett faktum. Dessutom mådde jag fruktansvärt illa. Pulsen, visade det sig, hade toppat 99% av max.

Rädd för vad som kunde ha gått sönder saktade jag av ordentligt och lät pulsen falla samtidigt som jag kände efter på eventuella tecken av syn- eller hörselbortfall, yrsel etc men när illamåendet väl lagt sig gick det att köra på så länge pulsen inte översteg 85%. Över 85% då bultade det i vänstra sidan av huvudet. Jag slutförde passet på en betydligt lägre pulsnivå och aktade mig noga för att sticka iväg i puls.

Det blev inga efterverkningar av detta, vilket jag är tacksam för, och jag fick samtidigt veta var mitt absoluta max ligger. Nu har jag iaf koll på att pulsklockan är rätt inställd :)