Våga vägra dumbphone

Min jobbtelefon, en Xperia Neo, har gått sönder. Inga stora grejer men hela ena sidostycket slets av med knappar och hela klabbet. Jag lämnade in luren på vårt telecenter och nu ska den skickas på analys för att se om det lönar sig att laga den istället för att ge mig en ny. Tidsåtgång ca en vecka. Som ersättning blev jag erbjuden en "dumbphone" ur en hög gamla antika lurar de hade i en låda.

Hur i hela friden tror man att en person som är van vid att ha en smartphone ska kunna klara sig med en sån där antikvitet med knappar på? Jag vet ju inte ens hur man använder en sån längre. Ingen telefonbok kommer jag att ha för alla kontakter är synkade via Google. SMS:a med "vanliga" knappar? Hua, det är så man ryser. Inga appar så att boka pass på SATS eller kolla bankgrejer är uteslutet. Kolla vädret? Skojar du?!

Jag tackade såklart nej till en lånetelefon, jag har bättre grejer i mitt eget mobilmuseum, och tillbringade dagen på jobbet helt utan lur medans jag höll på att få total abstinens över att inte kunna kolla FB eller lyssna på musik. Tror jag får rota fram min gamla HTC Hero och låta den gamla harven få arbeta lite igen. Den är åtminstone bättre än alla andra erbjudna alternativ och dit räknar jag också möjligheten att få låna en iPhone.

Lite märkligt är det hur fort man kan vänja sig vid en viss typ av hjälpmedel, att ständigt vara uppkopplad, att alltid ha tillgång till all information och hur svårt det är att avvara detta när det försvinner.

Grymt är att min gamla HTC Hero, med nu säkert 6 år på nacken, fortfarande hänger med, om än lite långsamt!